Det var inte väckarklockan men slamret från kaffehurran som väckte mig. Genom sömndruckna ögon tecknades en gestalt i köksregionen som såg sannerligen bekant ut.
Med svepande rörelser bredde Hans ut messmöret på de grova limpskivorna.
Jag hostade till, inte för att jag behövde men mer som en signal till den godhjärtade frukostfixaren att jag lämnat drömmarnas värld där hän.
Ljudet av äggens huggande mot den allt för stora kastrullens botten fick min mage att reagera.
– Kaffet har sjunkit, meddelade Hans utan att släppa blicken från arbetet på köksbänken.
Jag drog mitt täcke upp till hakan och slöt ögonen, en liten stund till vädjades till högre makter.
Det dunsade till när kaffepanna och äggkastrull landade hårt på bordet i samma veva som Hans manade på min uppstigning.
Fullt klädd i långkalsonger och tjocksockor slet jag mig upp ur sängens varma och trygga famn.
Hur än mörkret utanför beskrev en ängslig tomhet fanns inga sympatier att få hos Hans.
– Kliv upp, nu var det lite mer allvar i min fiskekompis stämma.
Sittandes i stearinljusets sken kändes kylan från golvet sakta tränga upp genom ullsockorna.
Med min kantstötta favoritkopp fylld av rykande kaffe i ena handen och en saftig macka i den andra började leendet ta form - jag var vid liv.

Morgonen gryr
Som vassa knivar letade sig de första solstrålarna in genom det immiga fönstret i öster. Utanför tornade de frostbitna asparna upp som genom ett trollslag när morgonljuset svepte in.
Hans knäckte ett ägg mot bordskanten och började sedan vant riva loss mosaiken av hundratals skärvor av skal.
Mitt på bordet stod örtsaltet och lurade med sin kryddiga sälta.
Kaffet hade nu börjat verka och gäspningarna blev färre för varje minut, allt medan tron på ett lyckat isfiske långsamt börjat gro i den nyvakna kroppen.

Bastubad i natten
Med frukoststinna bukar klädde vi på oss våra rustningar som dels skulle värma men ändå inte vara för varma. Våren ställer ofta till det när temperaturen kan skifta våldsamt.
Dagens fiskeställe låg relativt nära vilket uppskattades av oss båda, ty gårdagens bastubad hade sträckt sig långt in på småtimmarna. Vilda fiskehistorier kryddade med skrattsalvor hade avlöst varandra i stugan, en del var faktiskt sanna.
Nokiastövlarna lämnade efter sig ett pärlband av mönster på den tunna skaren där man kunde läsa 43 i det ena och 44 i det andra spåret.
Ryggsäckarnas vadderade remmar balanserade på axlarna samtidigt som Moraspiralens tyngd börjat ge sig till känna.

I sydöst lyste Harrviken med sin vassgula lockfärg och förblindade oss för en stund. Även om man inte kan läsa varandras tankar så kunde man det då. Vi var bara en hårsmån från att komma ur kurs men efter några djupa suckar höll vi oss till den plan som ritats upp under frukosten.

Trandans
Med svettiga pannor kom vi fram till den norra delen av sjön, en vasskantad vik intill Sjömyren. Nu fanns det ingen tid att förlora då fiskesuget var övermäktigt. Borrens vassa skär arbetade sig metodiskt genom den 45 cm tjocka isen och efterlämnade mullvads lika högar av slask kring hålen.

Mörtarna låg i påsen stirrandes med livlösa blickar medan Hans började dra ut bladfjädrarna på angeldonen. Som från ingenstans hördes ett starkt trumpetande ovan våra mössbeprydda huvuden, det var tranor i antalet 3 som kom in på låg höjd. Vi var fortfarnade i mars vilket fick oss att börja skutta runt i en glädjedans eller rättare sagt i en trandans.
– Välkomna ni stora fåglar, utbrast vi unisont innan vi återgick till fiskets angenäma pyssel.
Spöna var apterade och redo för batalj när vi satt oss ner på ryggsäcksstolarna för en välbehövlig paus.
En halvtimme senare började blickarna vandra allt längre stunder från vipparmarnas illröda korkar. Ingenting, inte en enda fällning, vilket var märkligt. Det borde vara ett gott fiske nu när temperaturen lämnat minusstrecket långt bakom sig. Allt var så perfekt det kunde bli men ändå icke. Hans vandrade mellan hålen och ryckte i bommullslinorna för att eventuellt locka en trög gädda till hugg.

Nu började tongångarna alltmer övergå i moll, våra napphungriga själar tarvade kåsor fyllda med köttsoppa. Uteblev huggen skulle inte magarnas mättnad utebli. Aluminiumköket från Trångsviken blev vår räddning ur den knipa vi satt i. Ögonen slöts när den varma buljongen tog avstamp i gommen för en vidare färd nerför halsens glupska väsen.

Elda upp i bastun
Timmarna trillade fram i takt med solens dalande i väster, skuggorna blev allt längre för att till slut nå de synliga strandtallars rötter som sökte sig mot sjön. Polaroidglasögonen packades ner i sitt fodral och av allt att döma var fisketuren i sitt slutskede.
Utan ej för stora invändningar av vare sig Hans eller mig började spön sakteliga att plockas ihop. Hoppet om napp blev obönhörligen framflyttat till morgondagen, det var då stordåden skulle ske.
Kameran som legat redo i ryggsäcken stängdes av och locket fästes på objektivet för att än mer tydliggöra det miserabla fisket denna perfekta dag.
Isborren skavde återigen uppburen på axeln, fast nu mycket mer. Våra sinnen yppade dock ingen förlust av nappens frånvaro, vinsten bestod i att vara en del av den vackra värld vi lever i. En fångad fisk är inte nödvändigtvis en fångad lycka. Tack och lov finns lyckan att hitta i den gemytlighet som så oftast omgärdar ett fiskafänge, där samtal om livets goda ting får ta plats. Benen matade på i en jämn takt tills stranden vid Älgnäset intogs, vi var framme, elda upp i bastun, för tusan.

Hunger övergår till mätthet
Det skavda renköttet hade legat på upptining och lades fräsandes ner i den smorda gjutjärnspannan. Åskådarna, två män med rinnande snålvatten hade svårt att bärga sig, små smakprov lyftes ur pannan mer ofta än sällan. Morötternas krävande tid i kokande vatten blev en prövning, vi försökte skynda på koktiden genom ett intensivt stirrande.
Slevandet som tog vid var ingen vacker syn, lingonsylten hämtades från tallrikens alla hörn helt utan bordsskick, nu var det bråttom. Finliret får andra syssla med, för oss var det sked som gällde. Mätta och belåtna satt vi tysta med en overklig längtan till horisontalläge, sådana här måltider måste smältas med finess. Tyngda av renskavet rullade vi mot våra sängar, återigen hördes snarkningarna vibrera över Älgnäsets lägdor.

Nu skulle det ske
Söndagen kom som vanligt med sin taggiga vresighet och mötte mig vid dörren. Dygnets första utflykt till kissträdet görs som oftast på ostadiga ben i totalt mörker. Fullmånens sken ledde mig runt knuten och gav anledning för intressanta studier av den fortfarande mörka himlen. Detta höll på att sluta väldigt illa men en seg björkgren hjälpte mig i sista stund att återfå balansen.
Likt déjà vu satt vi igen med kaffekoppar och mackor i högsta hugg, skulle helgens sista dag rädda oss undan en näslig hemkomst utan fångst?
Gårdagens mörtar satt fortfarande kvar på angelkrokarna vilket föranledde ett raskt borrande så att Hans ej behövde vänta på mig. En molande värk i armarna blev obönhörligen märkbar och korta pauser nödvändiga om projektet skulle slutföras.
Söndagen var ur väder- och temperaturhänseende till och med bättre jämfört med lördagen, vilket naturligtvis höjde moralen avsevärt, nu skulle det ske. Överallt låg det pölar av smältvatten på den allt mer gråfärgade isen. Sidsjön brukar gå runt månadsskiftet april/maj men denna vår klarar den nog inte att hålla stånd emot värmen i samma utsträckning. Hans gissade runt 20:e april och jag kunde bara hålla med. Drömmar om fisket från båt blev allt tydligare när gäddornas huggvillighet var som bortblåst.
– Vi ger det en timme till sen packar vi ihop, sa Hans och spejade ut mot raddan av angeldon.
Oftast när man fiskar med angeldon brukar första fällningen komma innan alla spöna är ute. Om gäddan är på hugget brukar det som sagt märkas rätt fort, idag märktes ingenting.

Fiskefebern
Lyckligtvis är vare sig Hans eller jag beroende av napp för att ett fiske ska vara lyckat. Mycket av fiskefebern handlar om annat än att dra upp en fisk. Planeringen och väntan på fiskafänget, mat och annat ska inhandlas. Det ska eldas i kaminerna, vilka sedan sprider sin värme till kropp och själ. Samtalen under korvgrillningen som aldrig vill ta slut. Kinder som blossar i kvällssolen intygar om ett friskt leverne. Om man sedan får en gädda på angeldon blir fiskarens stolthet också ombesörjd.
Denna sista helg i mars månad gav inte några gäddor men vad gjorde det egentligen, inte ska en sån sak lägga sordin på ett vardagsäventyr.
Skrattandes lastade vi bilen med de attiraljer och kläder vi släpat med hit men inte använt. Molntäcket drog nu in över sydöstra Jämtland och lät oss åka hem till Östersund utan kval.
Då solen skiner och vinden mojnat vill man som oftast inte åka hem utan bli kvar i stugan.
Vi är snart tillbaka.

-Petri Liljeroos-