Publicerad i Jaktmarker och fiskevatten nr 7  2007

Öringen och björnen

Björnskräck

När det händer, det man inte tror ska hända, är man naturligtvis aldrig med på noterna.
Då brukar vare sig kamera eller håv vara med, vilket är mer en regel än ett undantag.
Med en smygande björnskräck började jag min vandring längs Parkajokis strand i Östra Norrbotten.
Varje knakande ljud togs på mycket stort allvar och jag insåg redan från början att skräcken fanns där. En del av hjärnan arbetade ständigt med olika flyktplaner, ut i fall att
vi skulle mötas, nallen och jag. Det är inte lätt att njuta av fisket och naturen
när man har svällande paranoida tankar under pannbenet.
Natten före hade björnen synts till vid jokken och enligt byns stora björnjägare Roger
var den tydligen rätt aggressiv, så en varning var på sin plats.

Det knakar bakom mig

Så hände det plötsligt. Ett högt brak hördes när en torr gren går av. Jag kikade mig förvirrat omkring för att om möjligt få en snabb kontroll på läget. Mina ådror frös till is samtidigt som andhämtningen blev tyngre, det blev svårt att få i sig syre.
Ljudet kom tydligen från vänster, kanske 20 meter från min plats i tillvaron. Flämtandes insåg jag att goda råd var dyra. Ännu ett knak men kanske bara 10 meter bort i den snåriga vegetationen av vresig vide som kantade jokkens stränder. Nu var jag inte rädd längre, nu var jag totalt panikslagen!
Tankarna rusade skoningslöst. Skulle jag hoppa i den hårda strömmen och försöka ta mig till andra sidan eller bara stå blickstilla? Hjärtat bultade så högt att forsens brus knappt hördes längre. Jag blir uppäten var det sista jag hann tänka innan.
-Nå får du något? sa Roger med ett överlägset tonfall, han avslutade frågan med att bryta av en torr gren med händerna. Skrattet som följde ekar nog fortfarande efter Parkajokis stränder.

Coca-cola mot mygg

Jag såg hur kompisen njöt av sin lilla föreställning, varför inte, han hade spelat sin roll mycket väl. Det var ingen idé för mig att försöka dölja mitt tillstånd, jag darrade av skräck.
Ett glädjeämne fanns dock, mina torra kalsonger, tänk om.
Det fanns inget val, jag måste ge tillbaka på något klurigt sätt. Min gode vän Urban hade lärt mig ett trick där man byter ut innehållet i flaskan med beckolja mot Coca-cola.
Veckan efter skulle Roger ut och plocka hjortron på en mycket avlägsen myr, mitt i värsta mygglandet. Om jag bara kan lyckas med att i smyg byta ut innehållet så skulle det säkerligen stå 1-1 i practical jokes.
Efter ett gediget kvällsmål, bestående av rökt renkött med starkt kaffe skildes vi åt. Jag gick vidare på min upptäcktsfärd längs jokken och Roger for hem, ivrig att få berätta i byn om sitt diaboliska hyss.

Det vakar i natten

Bakom en sten, med ett tätt överhäng av vide, fick jag syn på en stor fisk som åt av det mesta
som kom flytande i hans väg. Strömmen nöp ihop som en strut precis framför ståndplatsen.
All föda samlades nu i en smal fåra, ett idealiskt ställe för en välväxt öring. Jag satt länge och beskådade denna underbara händelse som antagligen bara sker några enstaka gånger under ett sportfiskarliv.
Sländor som bände och slet i ytspänningen kom obönhörligen att sluta sina dagar i fiskens mage. Vaken skvätte, allt medan sländorna gick hädanfärden.
Jag förstod att ingen krok skulle komma flytande i hans skafferi. Med tankarna på öringen, och hans grova plumsande, fortsatte jag nedströms mot mynningen ut mot Muonioälven.
Solen hade nu nått trädtopparna, sakta blev det varmare och min mundering kändes plötsligt något övermaga. Snart skulle nog bromsarna hitta mig.

Förståndet är intakt

Säkerligen var det en rekordfisk som plaskade fröjdefullt vid stenen. Men jag hade inte hjärta att försöka fånga den, inte efter att ha suttit länge som betraktare. På något märkligt sätt skapades det ett band mellan jägare och byte.
Hade jag kunnat fånga den och sedan släppa den tillbaka i sann catch & release anda? Kanske, men jag avstår hellre den stora risken av att skada, eller i värsta fall, döda fisken till ingen nytta.
Om två månader skulle hösten komma insvepandes över Tornedalen. Öringstammen i Parkajoki kommer att få nytta av detta praktexemplar, en avelsfisk med mycket stort värde.
När jag styrde hem mot mitt sommarviste i Kaalamakoski, infann sig det stora lugnet. Det var ett bra beslut att låta öringen vara i fred, mitt förstånd var intakt.
På Aros livs i Kaunisvaara fanns det spiralkorv och det dög gott åt mig.
När jag några dagar senare var tillbaka vid samma sten fann jag till min glädje att fisken fortfarande fanns kvar. Vakringarna rullade fortfarande eggande ut över strykan, allt medan öringen åt av överflödet. Det steg en värme inom mig nu när jag insåg att det verkligen fanns ett band mellan mig och fisken.
Att avstå en fisk kan vara så mycket mer berikande än att fånga en.

-Petri Liljeroos-