Publicerad i Jaktmarker och fiskevatten nr 2 2008

Med spöet i handen

O’ Jämtland kära land. Smaka på ordet Jämtland och låt det rulla runt i munnen. Slut ögonen och känn efter. En smak av öring, först där långt borta men sedan allt närmare.

Något lurar i skuggorna

Aldrig har väl skogen känts så stor och djup som när du gick där mot din älskade ström. Aldrig har väl skogen varit så lockande men ändå i ögonvrån en smula trolsk. Den varma korken på spöhandtaget ingav en trygghet när stegen skyndade sig fram genom urskogens täta grenverk. Märkliga ljud långt från stadens larm skrämde nyfiket samtidigt som hjärtat slog hårt i bröstkorgens dunkla håla. Greppet om spöet var nu den enda anknytning kvar till verkligheten. Den nya rullen inköpt för en löjligt stor summa pengar kittlade spännande mot lillfingret. Ändå kände du hur älvor och vättar smög sig allt närmare, någonting lurade i skuggorna. Plötsligt hördes forsens envetna brus och de märkliga fantasierna stannade kvar längs den mörka stigen. Daggdroppar, efterlämnade av nattkylan gnistrade likt pärlor på lingonriset då solens strålar purrade dem i ottan. Skogens våta dofter hade en närvaro som förde dig tillbaka i tiden, ända till barndomens undrande dagar. Ett leende bredde ut sig i själen när tid och rum för en stund tappade sina kronologiska och geografiska gränser.

Ivern tar över

Stenarna vid strandbrinken var klädda med mossa som närt sig av fukten från ån. En groda hoppade irriterat i väg och kastade sig till slut handlöst i vattnet då du kom alltför nära.
Länge fick strykan ligga orörd innan välvningen äntligen bröt ytan. En försiktig rörelse som trängde fram ur intet och fick allt annat att verka betydelselöst. Blicken ville aldrig släppa ringarna som sköt ut över vattnet. Fingrarna skakade av iver när betesknuten trilskades värre än någonsin. Hur långt behövde du kasta? Det var svårt att säga eftersom viljan nu var större än förnuftet. Flugan, en blandning av flera mönster ville aldrig sitta ordentligt men det fick helt enkelt duga, nu fanns det inte mera tid. Tafsen var korvig som en telefonsladd men du hade inte tid för det heller då öringen gäckade med sin breda rygg.
Knarren på rullen dånade varje gång stötar av löslina slets av spolen. Det tysta smygandet fram till kastplatsen bleknade mer och mer i en paradox. En dagslända i sin sista minut brottades med ytspänningen när den sakta men obönhörligen gled mot den glaslika forsnacken. Skuggan från öringen, innan den från sin plats på botten vräkte sig upp fick varje muskel i din kropp att spännas. Fiskens mun var helt öppen när glupskheten i ett nafs slukade delikatessen från matbordet.
Lyckoruset visste nu inga gränser och avfyrade utan nedräkning startskottet för ett intensivt spösvingande. Kasttekniken som så noga tränats in på gräsmattan i säsongens linda var tydligen helt bortblåst. Den lugna och metodiska rörelsen var i en hast utbytt mot snabba knyck och styrka, du var bara tvungen att nå fram och det fort. Muntliga svordomar vaknade ur sin sömn och av lyckan fanns snart inga spår kvar. Det måste vara något fel på spöet, eller linan, tankarna rusade i takt med sekunderna. Svadan från en förbipasserande lärka fick bägaren att rinna över, det här går bara inte. Sakta vevades linan in på rullen och en gräsplätt invid ån fick duga som psykologbrits. Liggandes på rygg iakttog du de fluffiga molnen som passerade majestätiskt mot den himmelsblå fonden och sakta började förståndet åter få ett fäste. Öringen sprätte ljudligt med stjärten som för att retas med dig, nu skulle det ske.

Sans och vett är tillbaka

Med en sammanbiten min stegade du åter ut till knädjupt vatten för att ta dig an uppgiften. Fingrarna darrade ej längre av upphetsning utan tog lugnt ut löslinan. Du kände dig som ett proffs och blickade avmätt ut mot nacken. Tafsen sträcktes resolut innan några perfekta luftkast ven över Långans klara vatten. Flugan sökte sig allt längre ut i en till synes vältränad rörelse och damp slutligen ner fyra meter ovan nacken. Med lätt böjda knän stod du en aning nonchalant och matade på med lina så att flugan fick drifta fritt. Där vattnet fick en svartoljig blank fläck hände det. Pang är väl det ord som beskriver ögonblicket bäst, spöet neg djupt innan en prickig projektil sprängde ytan och lämnade vattenvärlden för en stund. Den spända linan sög åt sig ljuset av den stigande solen och släppte därefter ett glittrande regn innan kaskaden från öringens återinträde fick all uppmärksamhet. Bromsen ljöd när spolen roterade baklänges, dina fötter letade instinktivt längs botten efter nya fotfästen.

Kungligt besök

Ur den tjocka mur av vide som kantade åns andra sida klev en älgtjur av enorma mått ut, han blickade förstrött mot dig, nästan hälsade med en nickning. Öringen i andra änden av linan spelade plötsligt bara andra fiol, åt vilket håll skulle du titta? Axlarna förmådde ej längre att hålla emot utan lät spöet sakta sänka sig, alltmedan du och älgen såg på varandra, öga mot öga. Fluglinan landade som en serpentin på vattnet då öringen tackade för sig och rusade lättad nerströms.
Innan älgen spatserade vidare tittade han en sista gång på dig, log han verkligen mot dig?

-Petri Liljeroos-