Varje år i början på juli packar jag laxspön och vadarbyxor för en tripp till nordnorge. Tanaälven har mig i sitt fasta grepp. Jag har funderat över vad som skulle kunna få mig att avstå denna resa men jag har än inte hittat anledningar av sådan art. Vädret brukar som oftast vara riktigt bra vid denna tid, omväxlande sol och regn. Vissa år har ryssvärmen plågat oss överklädda fiskare svårt, men med handen på hjärtat så svettas jag hellre än fryser.
Många tycker nog att det är långt och jag kan inte annat än att hålla med. Det finns dock genvägar för den som vill prova fisket vid Finnmarksvidda. Den genaste vägen går via flyg till Kiruna och sedan hyrbil. På sju timmar kan man svänga in vid Levajokk fjellstue och inkvartera i någon av hytterna. En annan variant är att göra besöket till en del av en längre fiskeresa. Jag fiskar om somrarna strax norr om Pajala och dess omnejd så resan blir för mig så där lagom lång.

Blunda det är möte

Hur många gånger man än åkt vägen mellan Kautokeino och Karasjok blir man lika hänförd varje gång. Landskapet ändras från barrskog till enorma vidder av knotig fjällbjörk och tät vide. Bara den bilturen kan vara värd ansträngningen att ta sig hit. Vägen är som oftast lite bredare än en svensk cykelväg. Möten med bussar och långtradare får pulsen att stiga rejält. För att inte tala om de bjässar till husvagnar som svajar oberäkneligt över hela vägbanan på väg till eller ifrån Nordkap. Väl framme i Karasjok märker man hur armarna är alldeles spända av den svåra rattningen.

Fiskeiver

Det var den första av sex fiskedagar vilket satte full fart på ivern. Mackorna breddes slarvigt och kaffekåsan var fylld av sump, då det inte fanns tid att vänta. Jag och min fiskekompis Thomas Åkerberg bodde i legendarerna H.C Andersen och Ole Gamsts hytte. Dessa grånade herrar har fiskat här sedan 60-talet, varje sommar i minst en månad. Jag är väldigt lycklig över den vänskap som växt fram under åren och jag ser fram emot många fler fiskeäventyr tillsammans. Just detta år möttes vi i dörren och deras hytte blev plötsligt ledig. Min polare Thomas stod färdigklädd och manade på allt ihärdigare att det var bråttom. Men vart tusan hade extrabatterierna till kameran tagit vägen och vart gömde sig snabbplattan till stativet? Jag kände hur mitt ansikte hettade när jag lyckligtvis hittade en väska under sängen, kameraväskan!

Tur, nej jag tror inte det

Stereon var på full volym när vi svängde in på parkeringen vid Levajokks mynning. Vattnet var så där overkligt genomskinligt, som om det inte fanns där. Sten, sax och påse fick avgöra vem som skulle börja. Vi var helt ensamma på den norska sidan och allvaret kändes i hela kroppen. Thomas hävdar än idag att jag hade tur men det var naturligtvis ren skicklighet som skickade ut mig som etta i älven. Bara efter några kast högg det. Jag kände direkt att det var harr och ropade till Thomas att det var lugnt. Plötsligt började rullen gå baklänges och knarren ven. Bromsen var inställd på lax, men vad höll den här harren på med. Tankarna svindlade samtidigt som spöet greppades allt hårdare. En harr, vad kan den väga?
För visst var det en harr, den knyckte mot botten hela tiden, det är klart att det är en harr.
Med darriga ben förflyttade jag mig försiktigt mot stranden. Rekordharr var det enda som ekade i huvudet. Koncentrationen var maximal när Thomas fick en första snabb glimt av fisken.
– Om det där är en harr så vill du ha upp den, han tittade hastigt på harrhåven innan han kastade upp den på stranden, den har vi ingen nytta av.
Nu bultade hjärtat i bröstet så jag trodde att det skulle sprängas. Rekordharr.
Jag ropade till Thomas att vara beredd för mina nerver orkade inte mer. Nu var det baxning upp på stranden som gällde. Jag sprang med spöet rakt upp tills min kompis skrek att det räckte. Jag la ner spöet och knöt näven hårt, rekordharr.
Thomas skrattade när han synade fisken, som blänkte oroväckande mer än en harr. Snart stod också jag och tittade på en 2 kilos lax. En djup suck for genom hela min kropp när jag insåg att harren bara var en lax.

-Petri Liljeroos-