Drömska gäddor och nötväckor

God morgon.
Det spröjsade fönstret blänkte silvrigt av imma, natten hade varit kall. Kåsan med räksoppa rök sagolikt framför mitt hungriga anlete. Hopkurad på stolen kände jag hur värken pulserade runt ryggslutet, ty en hel dags sittande i båten kändes. Utanför hängde nötväckan uppochner i fågelbordets sarg. Likt en burdus cowboy skvätte han frön till höger och vänster och höll talgoxar och mesar på avstånd. Jag tog en rejäl tugga av äggmackan medan blicken fortsatte studerandet av väckans vilda framfart bland solrosfröna.

De fuktiga aspbladen glänste förföriskt i morgonsolens insvepande ljus, små glittrande daggdroppar blinkade nyfiket innan de åter lyfte som ånga mot blå höjder.
Likt en hägring flöt månens nästan genomskinliga skiva mot väster för att snart bli helt utsuddad av morgonens alltmer bländande skimmer.

Med skeden hämtade jag upp den sista sältan som soppan erbjöd i min kopp, en smak av havet eggade djupt i min längtans nerv. Mitt förhållande till havet var rotat sedan barnsben. Uppväxt i en skärgårdskommun blev Östersjön en del av livet som aldrig verkar släppa sitt tag. Hur jag än möter de vackraste bäckar, åar, älvar eller sjöar slår mitt hjärta extra när havet rullar in och vräker sig skoningslöst mot klippor och skär.

Tranors elegans
Spatserandes på foderängen väckte tranornas värdiga och avmätta rörelser mitt intresse för en stund. Strax därefter bleknade verkligheten framför mig och jag bars mjukt vidare in i det okända.
Ett svagt krus drog in över Sidsjöns blanka spegel, likt en ilning purrade föreställningen mig ur drömmens lockande värld. Återigen hade jag varit i närheten av den brygga där jag som en liten spoling metade abborre för första gången i mitt liv. Där låg jag på mage med näsan nerstucken mellan de vida springorna i däcket. Ivrigt sneglandes mot masken som i ren desperation försökte slingra sig fri. Lukten av vattnet och bryggan har etsat sig fast i mitt minne, hoppas det aldrig släpper.

Min vän Hans satt mitt emot med kaffekoppen lirkandes vid underläppen.
-Kaffe skall vara hett, hördes det på Mölndalsdialekt, gärna kokt på prima björkved.
En del saker är så underbart självklara för min fiskekamrat.
Nötväckan stred vidare vid fågelbordet helt ointresserad av det stundande gäddfisket vi obevingade syftade att ta oss an.
Diskbaljan blev snabbt fylld av diverse attiraljer från frukosten, att själva rengörandet fick vänta var så självklart något kan bli.
-Panna nummer två, skrek Hans nästan militäriskt i samma ögonblick som han dundrade ner mot sjön med kaffepannan i högsta hugg. Om man kan vara säker på något här i världen så är det just panna nummer två. Hans menade att den första pannan bara var en rackare till retsticka och klarade ej av att hantera kaffesugna magar. Panna nummer två, även kallad dödsstöten var i regel lite starkare vilket för det mesta manade till snabba marscher i avig gångstil mot den minsta av byggnader.

Vinden ruskade om i aspkronorna som tackade för beröringen med ett prasslande ljud. Hackspettens spolformade kropp ven förbi i högsta fart, han verkade ha väldigt bråttom någonstans.
Likt tusentals diamanter utströdda på en blå sammetsduk glittrade Sidsjön inbjudande.

-Ja är det inte vackert så säg, sa Hans medan blicken sökte sig ner mot Harrviken.

Både Hans och jag är intresserade av bildkonst men att ta fram kameran vid dessa tillfällen är tämligen lönlöst, man blir bara besviken av att bilden inte kan återge det man med ögonen såg.

Larmet går
Plötsligt vältrade sig en gädda i vassen strax utanför bryggan. En mört flydde i panik med plaskande skutt i ytan. Gäddan kastade sig obarmhärtigt efter men verkade varje gång komma bråkdelen av en sekund för sent till bords, det var redan avdukat. Hur det slutade fick vi aldrig veta men att fiskeivern slog till det fick vi verkligen veta.
Hans rusade efter sitt spö i sådan fart att båda träskorna flög av och haltandes med höga knälyft fortsatte han över kottar och stenar. Mitt leende ville aldrig sluta växa när jag beskådade denna underhållande scen. Mina farhågor besannades när mannen som nu uppvisade kraftig slagsida stolpade ut på bryggan med spöet i anfallsställning. Kanske borde jag ha haft kameran framme ändå.
Efter en stunds kastande sjönk pulsen på Hans och Voblex-spinnaren satt åter fast i en av spöringarna.

Med en lätt rödfärg i ansiktet efter ansträngningen konstaterade Hans lyckligt.
-Jag har det fortfarande i mig fast jag närmar mig de femtio.
Det var inget tvivel om att min fiskekompis kände samma iver nu som när han var en liten pojke hemma i Mölndal. Jag klappade honom på axeln och sa.
-Det jag såg nu har jag bara sett några gånger och då vid laxälvar, grattis Hans, du har det fortfarande.

Mot vassen
Vi menade att komma förbi stugan vid lunchtid, för att äta ”hemma” kan man säga. Spön och draglådor var de enda få saker som behövde följa med. Några flaskor dricksvatten fick visserligen också plats, ty gårdagens bastubadande hade lämnat en kännbar törst efter sig.

Båtmotorn startade på första rycket vilket uppskattas av mig då knäet fort började smärta mot sitsens hårda underlag. Harrviken i öster hade en magisk dragningskraft på både mig och Hans, flera av våra stordåd hade inträffat just där.

Det var kanske dags att ersätta min kära trotjänare med en mer miljövänlig fyrtaktare, tankarna hade malt länge. Jag köpte t.ex. en fyrtaktare till min forsbåt i Tornedalen, egentligen borde man väl lära sig att staka sin båt, som förr. Nu skämdes jag lite i det öronbedövande tvåtaktssurret, skärpning!

Vassen stod tät i Harrviken, nästan som en ogenomtränglig försvarsmur. Även ett välbalanserat vassdrag skulle få det tufft i dessa omgivningar. Men finns det något mer spännande än när gäddan tar draget som sakta kryper uppför ett strå? Hjärtat kan i praktiken stanna tvärt vid syner av missilgäddor.

Jag har nog aldrig sett Hans fiska med vassdrag, eller aldrig med något annat än 12 grams Voblex med guldsked. Jo det har jag faktiskt, en gång fiskade han med en 10 grams Voblex med guldsked fast då hördes knorrande tongångar om betets allt för låga vikt. Tänk att två ynka gram kan vara så viktiga, i Hans värld är de sannerligen det.
Det som slår en när man fiskar med Hans är den precision i kasten som uppenbarligen ligger till grund för hans framgångsrika fiske. Med blicken letar han ständigt efter kanaler som han kallar de fria ytorna mellan alla vasstrån. Vissa kan sträcka sig upp till 15 meter in i ruggen där den smalaste delen kan vara så liten som två decimeter bred. Minsta okoncentration kan betyda en förlorad spinnare. Att bara se på när denne mästerfiskare trakterar spö och rulle är nog så belönande vid ett fiskafänge.
Två sångsvanar dök majestätiskt upp tätt ovan grantopparna med vingar utspända till det yttersta läget. Kursändringen var tydlig när vi uppenbarade oss för dem. Några skrällande lurstötar och sen bar det snabbt iväg norrut över sjön.
-Det är häpnadsväckande att dom överhuvudtaget kommer upp i luften, sa en förundrad Hans.
Med ett vingspann på över två meter är det en mycket imponerande syn, luftens vita bjässar.

Dagdrömmandet
Som från ingenstans dök drömmen upp igen, och omfamnade mig med sådan kraft att allt framför mig bleknade återigen för att till slut försvinna helt. Mina tankar färdades i ljusets hastighet norrut mot mitt älskade sommarviste vid den finska gränsen i östra Norrbotten.
Laxarna flög i luften och smällde hårt med sina stora stjärtspolar. Strömmen slet allt hårdare i vadarbyxorna desto längre ut jag sökte mig. Dumdristigt tänker nog de flesta – oundvikligt tänker jag.
Med vänsterhanden torkade jag bort dreglet från underläppen samtidigt som en gestalt sakta började visa sig i fören på båten. Några snabba andetag behövdes för att komma tillbaka, att åter få sitta i båten tillsammans med min fiskekompis och njuta av vad fiskedagen kunde erbjuda.
-Var du i Tornedalen, frågade Hans mitt i kaströrelsen.
-Ja, vad kunde jag säga?

Kalabaliken kan vara så underbar
-Där sitter den, bröt Hans in vars läppar spändes i ett ögonblick.
Cane-spöet restes blixtsnabbt till kampposition, spötoppens djupa nigning avslöjade att den gädda som funnit Voblex-spinnaren oemotståndlig var välvuxen. Den spända nylonlinan sjöng sin a´ria så bedårande vackert och tog oss åhörare till svindlande höjder. Lent som silke var tickandet från rullbromsen på den nästan antika Record- rullen av modell 2100 från 1974. Ljudet vittnade om gårdagens otvivelaktiga kvalitet. Meter efter meter av linan försvann från spolen, ut genom spöringarna och ner mot botten där en gädda säkert var förvånad över det lilla bytets oerhörda styrka.
Hans pumpade rytmiskt samtidigt som han vevade in varje gång spöet sjönk mot en ny upphämtning. Gäddan stretade emot och drog ut lina med jämna mellanrum. Det slog mig plötsligt att Hans aldrig använder ståltafs utan trär bara en stor ögla genom spinnarens öga.
När jag frågar om han förlorat många drag då gäddans tänder lätt skär av en tunnare nylonlina hävdar han att det kanske aldrig har skett, inte vad han minns i alla fall. Under alla år jag fiskat med Hans har det faktiskt aldrig hänt. Kan det bero på hur man krokar fisken eftersom vid flugfiske efter gädda använder jag bara nylontafs ibland och mina flugor försvinner ofta vid dessa tillfällen?
Äntligen var gäddan några meter från båten när den rullade graciöst i ytan. Stjärtfenan piskade upp vattenstänk som nådde oss i båten, vi skrattade ljuvligt åt gäddans spratt.
Nog var den allt stor, kanske upp mot 3 kg hann jag tänka innan gäddan satte av mot vassen med energi hämtad ur kraftreserven. Hennes sista chans var att tråckla in linan bland de otaliga vasstråna och på så sätt rycka ur kroken med ren styrka ur käften.
Hans var dock med på noterna och hade ställt sig upp i båten med spöet högt parerade alla knixar gäddan företog sig. Minuterna hade tickat iväg och med utsinade krafter kom hon så lugnt och stilla mot den väntande håven.
-Bravo, bravo, mina händer var utsträckta mot skyn när jag översköljdes av en makalös glädje, jag kunde inte sluta ropa bravo.

En gädda med vassa tänder och med trekroken blottad i mungipan var något man hade stor respekt för. Blodvite har uppstått och turligt nog har minnesbilderna lätt att komma fram på näthinnan när bara händer närmar sig fisken. Är den som så ofta även intrasslad i håvgarnet kan det vara klokt att avliva fisken innan man bänder loss krokarna.
Lunchen bestod av korv men nu förstod jag att kvällsmaten ville bestå av grillad gädda.
Hans la spöet i fören varefter han satte sig till rätta, han hade fiskat klart för idag. En fisk räcker för idag, brukade han säga. Jag kunde inte göra annat än att sträcka fram näven och säga, jag håller med. Tänk om fler kunde fiska mer med huvudet och själen istället för att ivrigt dra upp allt som rör sig. Jag hoppas att allt fler fiskare får nog av hysterin och hittar tillbaka in i lustfiskets underbara värld. En värld utan rekord och räknande av antal fångade fiskar. En värld där god etik står som grund istället för profit, en värld att längta till. Ni är alla välkomna.

-Petri Liljeroos-