Björkarnas blad hängde tungt i det eviga regnet, likt slokande hattar hade de givit upp. Den syrliga doften ingav ändå ett hopp i min trötta kropp. En gnutta kärlek gick att finna i väntans tider. Små harrar lekte i vattenbrynets prickiga yta, ivriga i sin ungdom.
Laxarna hade slutat stänka med sina kraftiga stjärtar, enbart regnet strilade ner.
Båten vid brinken fylldes allt mer av vatten, men inte brydde jag mig, mina tankar var långt borta. Horisonten bleknade i takt med timmarna, de ståtliga granarna sträckte ej längre mot himlen utan väntade på spirande tider, liksom jag. Smattrandet mot plåttaket var envetet och etsade sig allt längre in i min värld av längtan. Nere vid stenarna sprang en hund i flygande steg, och med tungan fladdrandes visade den inga tecken på tristess. Det var Selma som återigen rymt från sin inhägnade plats i tillvaron. Om jag vore en hund skulle jag också springa för glatta livet, nyfiken på allt som rörde sig. Vattnet i älven mörknade samtidigt som vågtopparna i forsen vitnade, kontrasterna blev allt tydligare. Fisket låg i träda medan suget gnagde hårt i ben och märg. Skraken vallade sina ungar som snart blev tvungna att klara sig på egen hand, de sista lektionerna i överlevnad var nära. På husväggen buktade spön upphängda på spikar och lockade förföriskt, ska jag ut nu eller vänta på att regnet drar bort? Vadarbyxorna kändes kalla, likaså jackan. En gnutta blå himmel var nog det enda som kunde dra mig ut.

Fiskesuget slog till
Plötsligt kom så en av de försvunna laxarna upp, likt en torped sköt han upp och splittrade vattenytan. Jag hann se laxögat och vem vet kanske såg han mig också. Hjärtat slutade för ett ögonblick att slå när fiskelusten dök upp ur djupet av den själsliga kamos som hemsökt mitt väsen. Jag tittade mig snabbt omkring om andra också sett detta mirakel, men ensam var jag.
Svallvågorna ville aldrig ebba ut, mitt öde var nu förseglat.
Minuterna var få innan jag stod klädd för batalj med spöet i högsta hugg, nu skulle det fiskas lax. Den tunga inställning till livet jag nyss beskådat var helt försvunnen, kraftreserven vittjades på en präktig portion av lust.

Skenande tankar
Hur stor var den luftburna laxen, tio eller kanske till och med 15 kilo? Tankarna gjorde mig yr där jag gick längs stranden. Tjugo kilo? Nej det var att ta i för mycket, fiskar man inte vägt kan skena iväg i storlek, jag visste det så väl. Efter ett tags brottande enades jag om 11 kilo, en rätt vanlig vikt här i Muonioälven.

Ett besök i busken
En kniphane låg gömd i gräset men ansåg till slut att mitt antågande var irriterande. Några få snabba vingslag förde honom ut över älven, tätt ovan ytan flydde han mot mer ostörda marker. Hans hastiga uppbrott hade skrämt mig såpass att jag reflexmässigt ryggat tillbaka och tappat fotfästet på en hal sten. Huvudstupa föll jag in i ett videsnår som välkomnade mig med öppen famn. Min första tanke var på spöet, sedan kände jag efter om mina lemmar fortfarande var hela. Flugasken hade i fallet halkat ut ur fickan och oturligt nog öppnat sig själv. Vid en närmare inspektion av asken insåg jag att alla flugor ej var kvar utan några hade passat på att smita. Krypandes på knä lyckades jag hitta de flesta av desertörerna, men alla fann jag inte. Kanske hade min bästa fluga försvunnit.

När det väl händer
Kasten lades ut metodisk, samma rörelse om och om igen. När jag närmade mig den sten där jag fångat fiskar förr steg hoppet inom mig. Skulle det kunna hända igen. Det stramade till i spöet, jag släppte direkt greppet om bukten av löslina jag spärrat fast med pekfingret mot korkhandtaget. Spöet lyftes till drillningsläge och med bultande hjärta väntade jag på signaler från andra änden att något rörde på sig. Ibland har bottennapp spelat hemska spratt för uppspelta fiskare som sedan svurit hela kvällar åt eländet. Jo det ryckte till ett par gånger innan bromsen på rullen tog till orda. Härligare ljud än en rusande fisk finns nog inte, jag kan inte tänka mig något mer eggande. Med pumpande rörelser började jag hämta hem den flyende laxen, min gröna skjutlina sänkte sig äntligen genom spöringarna, så plötsligt men ändå väntat, en hård knyck och bromsens ton ven åter över älven när spolen ännu en gång tömdes på sitt innehåll. Sakteliga började jag snegla efter lämpliga platser för en eventuell landning av fisken. En grusbank som höjt sig ur älven var ett ypperligt ställe, där gick det med lätthet att bogsera upp stora laxar som tröttnat i bara tafsen. Nu såg jag fisken för första gången, det blänkte till när den kastade från sida till sida i sina försök att komma loss från det märkliga som drog i mungipan. En nystigen hona gissade jag. Med böjt spö började jag nu att baxa upp fisken på den långgrunda stenbotten som sedan övergick till denna tillfälliga ö. Utan större protester bytte vi plats, nu var jag i vattnet bakom grusbanken och laxen på torra land.

-Petri Liljeroos-